Henrik Jungbeck (1813-1878)
Det finns mycket information på nätet och ibland stöter man på något som känns extra angeläget. Så kände jag när jag idag läste prosten Olins tal vid jordfästningen av Henrik.
Han var en af dem, åt hvilka mycket blifvit gifvet af förmögenheter och krafter, som andra mindre väl lottade kunnat honom afundas.
och sångens gåfva egde han i rikt mått, tankens och förståndets klarhet och reda var honom af naturen beskärd, och i verksam öfning af sådant som kunde vara medmenniskor till gagn och hjelp och bistånd fans han ofta. Mången har en erkänslans skuld till hans minne att i denna stund afbörda för den glada stämning han visste i så rikt mått förläna åt umgängeslifvet, genom sin begåfning som diktare och sångare, genom sitt friska, allt igenom friska ungdomslynne, som hvar han kom, vare sig med vettets behag eller i det godmodiga skämtets lätta drägt, blåste bort tungsinthetens moln från pannan och hvardagsbekymrens dam från härdarne och tillvann sig allas, ja sjelfva barnens tillgifvenhet och förtroende. För de många goda och helsosamma råd i brydsamma stunder, som hans fyndighet och rika erfarenhet förmådde gifva. För uppoffring af tid och tillgångar, hvarmed han oegennyttigt till mötes gick gryende anlag och gladdes som ett barn när det lyckats att upptäcka och befordra dem. För trofast vänskap och broderlighet, bepröfvad i alla skiften, älskvärd äfven oaktadt sina misstag och irringar, med nog rik bottensats af allvar och medlidande och deltagande under en leende yta, att man hos honom bort kunna upptäcka den kärlek, som icke söker sitt, förtörnas icke, och tänker intet argt.
Share Your Thoughts